Jag hade en gång en blogg

Såhär.

Jag inser att det har gått på tok för lång tid för att jag ska kunna inge något löfte om att skärpa till mig vad gäller bloggandet. Var sak har sin tid helt enkelt och just nu är bloggandet inte en del av mitt dagliga liv. Sorgligt men sant. Jag mår som bäst när jag är ärlig mot sig själv och ibland är det nödvändigt att inse fakta. Tillgång och efterfrågan är av stor betydelse i sammanhanget. Jag har inte tiden och harmonin som krävs för att vara delaktig i andras bloggande och jag kan heller inte kräva att andra ska vara det i min.

Numera kommer den här sidan att användas som ett slags fotoforum för att närstående (mamma och pappa) ska kunna ta del av vad som händer i barnens liv. Och framför allt, för att hjälpa mig själv att minnas ögonblicken så att jag kan berätta om dem för mina barn i framtiden. Således kommer i stort sett allt som publiceras i bloggen framöver att vara lösenordsskyddat. Ni som vill ha lösen vet hur ni når mig.

Snabbrapport i väntan på bättre tider

Jag känner att jag har halkat efter med bloggandet en aning. Det var ju just det där med att få tiden att räcka till… det får bli en sammanfattande snabbrapport från tiden som gått sedan sist.

Jag och barnen har haft en veckas semester och har hunnit med en hel del, vi har varvat strandutflykter med bad i lilla poolen hemma på altanen och vädret har varit på vår sida i stort sett hela veckan så jag ska inte klaga. Utom möjligtvis på att den tog slut alldeles för fort.

En veckas bredvidgång på mitt nya jobb har också hunnits med och i morgon är det jag som står på egna ben som vikarie. Det känns lite pirrigt, på ett bra sätt. Jag känner mig trygg i min yrkesroll men oroar mig ändå eftersom jag är en orolig själ. Det svåraste med att vara ny på ett ställe är att man inte vet hur de andra kommer att uppfatta en. Scary, om du frågar mig. Jag lägger stor vikt vid andra människors åsikt och att göra ett gott första intryck är A och O för mig.

Slutligen har vi även lyckats klämma in ett litet midsommarfirande. För mig är det fortfarande ingen självklarhet att få vara med familjen under en storhelg som denna då jag hittills jobbat fler storhelger än jag varit ledig, det gör att det känns extra lyxigt när det faktiskt händer. Jag tror inte riktigt att jag har förstått att jag kanske aldrig mer behöver jobba storhelger annat än frivilligt, så jag får nog låta det sjunka in en liten stund till.

Den som vill se bilder får hålla ut ännu ett slag, men jag lovar att de kommer att dyka upp!

Hotellmys

Förra helgen var en av de bästa på länge. Jag och Kim tog en miniweekend i Gbg och bodde på hotell en natt. Barnen höll ställningen hemma hos farmor och farfar och vi fick superbehövlig tid för varandra utan stress, måsten och vardagsrutiner. Tid som bl.a. ägnades åt shopping, restaurangbesök och biobesök. Precis så som jag vill ha det. Ingen prestationsångest eller uträtta-så-mycket-som-det-bara-går-ångest utan bara vara och göra det man känner för, dvs så lite som möjligt. Keep it simple! Bortsett från skitväder så var allting perfekt! ;-)

20140411-173124.jpg

20140411-173141.jpg

20140411-173209.jpg

20140411-173235.jpg

20140411-173249.jpg

20140411-173630.jpg

Min tattoo

För ett tag sedan tatuerade jag in barnens namn på min vänstra handled. Valet av motiv kändes självklart, placeringen lika så. Jag ville ha ett stilrent och enkelt motiv på ett diskret ställe, men ändå så pass synligt att jag själv kan se och bli påmind om den varje dag.

Att jag skulle tatuera mig kom kanske som en överraskning för många, inte minst för mig själv. Visserligen har jag velat ha en tatuering på handleden ända sedan en vän till mig skaffade en för ganska många år sedan när det började bli populärt att tatuera sig just där, men det har fått stanna vid en fantasi.

Impulsivitet och äventyrlighet hör ju inte till min personlighet, snarare funderar jag tills jag blir tokig och vänder in och ut på saker i all oändlighet innan jag fattar ett beslut. Jag har helt enkelt aldrig vågat ta steget till att förändra något i mitt utseende som jag aldrig kan ångra. Jag har alltid uppfattat mig själv som en person som inte tatuerar eller piercar sig. Jag gör inga drastiska förändringar vad gäller mitt utseende, färgar knappt ens håret för att jag inte vet om jag kommer att ångra mig sedan, använder nästan aldrig smycken eller nagellack och går aldrig till frisören eller en skönhetssalong eftersom jag inte vill kasta bort pengar på att göra en behandling som bara gynnar mitt utseende och inte min hälsa. När en nära vän som är 30 plus och likasinnad som jag nyligen tatuerade sig utan förvarning fick det mig att vakna upp. Varför skulle inte jag kunna göra det om det är det jag vill? Den enda som kan hindra mig ifrån det är ju jag själv!

Två veckor senare satt mina barns namn på handleden. Så man kan säga att jag funderade i en evighet men bestämde mig på ett ögonblick. :-) Jag har inte ångrat mig för en hundradels sekund. Alla som jag har visat den för har varit övervägande positiva. I början oroade jag mig för att andra skulle tycka att det var pubertalt och anta att jag hade en ålderskris, men vet ni vad? SO WHAT! Varför ska man alltid haka upp sig på vad alla andra kommer att tycka och tänka? Det spelar ju inte mig någon roll, jag är nöjd och stolt över vad jag har gjort och står för det till 100%. Fördomar om vem som tatuerar sig eller inte kommer det alltid att finnas och om jag är någon som andra haft fördomar om så är jag bara glad över att kunna bevisa motsatsen. Framför allt är jag glad över att jag vågade bevisa att fördomen som jag hade om mig själv inte stämde.