Kräksjuka mitt i sommaren? Jamen varför inte!

Planen för den här helgen var att jobba och gå på bröllop däremellan, men liksom det mesta som jag planerar nuförtiden blev det inte alls så. Ni som inte besitter samma okänslighet för kroppsvätskor som vi vårdpersonal gör kan sluta läsa här. När jag gick till sängs vid 23-tiden på fredagkvällen tyckte jag att det kändes lite konstigt i magen men valde att strunta i det och prioriterade i stället att försöka få lite sömn. Vid ett låg jag fortfarande vaken och kämpade in i det sista att hålla tillbaka kräkreflexerna och försökte intala mig att jag bara inbillade mig, jag KUNDE bara inte bli magsjuk nu, det var min jobbhelg och det var redan otillräckligt med personal. Tillslut gick det inte mer och när klockan var runt fem på lördag morgon stupade jag utmattad i säng efter ett antal omgångar med huvudet i toaletten. Nu känner jag mig bara svag och slö, har inte haft några fler symtom och har tänkt att jobba i morgon som planerat. Jag har haft världens mest dåliga samvete och kan inte sluta älta att någon annan var tvungen att jobba dubbelt i helgen på grund av mig. Denna jädrans sjuksköterskelojaliteten alltså! Den är alltid det värsta med alltihop. Att man inte ens kan få tillåta sig själv att vara sjuk i lugn och ro.

Vet inte riktigt vad som har hänt med mig. Fram tills för två år sedan hade jag knappt varit magsjuk i hela mitt liv. Sedan hände något, och nuförtiden åker jag på minsta lilla virus av bara blotta tanken på att det existerar. Jag minns att jag brukade skryta om min fullkomliga immunitet mot vinterkräksjukan förr, men nu verkar det som att någon vill straffa mig för det! ;-)

Hur som helst, magsjuka går över och det finns många som har det värre, men man är ju inte mer än människa med rätt att gnälla en aning. Men nu är det slutältat och bara att acceptera att shit happens. Och dags att ta nya tag!

Väkommen morgonkaos!

Kim har varit hemma halva veckan för att vara med på Kajsas inskolning. Idag börjar han jobba och föräldraledigheten är snart ett minne blott. Hej kaosmorgnar och sena hämtningar! Idag var det min tur att lämna barnen på förskolan och jag är redan beredd att kasta in handduken. Det där med påklädning under stress är sannerligen INTE min grej. Att springa runt och jaga barnen på morgonen och kämpa med att hinna få på det ena barnet ytterkläderna under tiden som det andra hinner ta av sig alla sina kläder alternativt sitter i vagnet och skriker för att hon har tappat tålamodet för länge sedan överlåter jag mer än gärna till någon annan. Credd till alla förskollärare (och tålmodiga föräldrar) som tycks klä av och på barn i en oändlighet och ändå lyckas ha ett leende kvar på läpparna när brottningsmatchen är över!

Som tur är behöver jag bara lämna barnen när jag jobbar kvällar. Kim får ta de tidiga morgnarna eftersom han börjar senare än jag. Jag vet inte om han är så förtjust i det han heller men vid det laget är jag på jobbet och slipper lyssna på hans klagomål.

:-D

Alltid något

Vips så kom skattepengarna in på kontot. Vips så var de borta – och vi är ett billån fattigare. Och det är ju positivt i längden. Även om det i ärlighetens namn hade varit roligare att gå ut och tokshoppa upp alla pengarna på kläder.

Men det är sånt man bara inte gör nuförtiden. Bara att tänka tanken känns syndigt. Mitt gamla jag hade inte tvekat en sekund. Mitt gamla jag hade förstås inte familj, lån och hus heller.

Men visst hade det varit kul att inte behöva tänka så förnuftigt när det gäller pengar ;-)

Utan bil i tre dagar försmäktar jag i detta hus

Den här veckan har sannerligen varit en prövning för mig. Eftersom vår ena bil (den som jag normalt använder när jag är mammaledig) har varit under reparation under större delen av veckan och stått parkerad på Kims jobb under tiden och har jag – som jag ser det – suttit fast hemma i vad som för tillfället känns som världens ände utan att kunna ta mig någonstans. Jag måste inte nödvändigtvis åka någonstans med bilen varje dag, men det är känslan att veta att jag KAN om jag vill som jag måste känna. I annat fall blir jag rastlös, frustrerad, uttråkad, omotiverad att göra något alls och är ständigt på dåligt humör. Går runt med förstorningsglas och hakar upp mig på dammkornen i hörnen hemma och skäller på barnen för ingenting. Med andra ord ingen vidare bra mamma eller partner. Kim har dessutom kommit hem sent efter jobbet i tre hela dagar i följd, förståeligt nog eftersom han har grejat med bilen efter att han slutat jobbet. Men här hemma i min enfald har jag svårt för att tänka rationellt och i stället låter jag mina svarta känslor gå ut över allt och alla och tycker att han är orättvis som inte kan komma hem tidigare så att jag ska kunna åka någonstans.

Gosh, jag kan verkligen konsten att skapa mig i-landsproblem.

Hej magsjuka!

En bättre start på helgen kunde man ju fått. Men jag antar att vi får ta den smällen när jag lämnar E på förskolan trots varningar från personalen. ”Magsjuka kan man ju få vart man än är” var mitt aningen naiva resonemang. Javisst! Och risken är extra stor när man vistas på ett ställe där det bevisligen finns magsjuka! Lätt att vara efterklok. Varför måste man alltid vara ”föredum”?

Stackars Ella har nu varit kräkfri i drygt en timme, efter kaskadkräkningar med 10 minuters mellanrum sedan klockan fyra i eftermiddags. Vågar dock inte ta ut något i förskott, och räknar kallt med att minst en av oss andra också åker dit.