Ny tradition

En kul grej här i vår lilla kommun är att man kan gå på bio. ;-) En ännu kuligare grej är att det är vänner till oss som har hand om bion lite då och då. Man har ju alltid trevligt biosällskap och får till och med gå in gratis! Två filmer på en vecka har det blivit, och fler ska det bli.

Först ut var Les Miserables. En storslagen bioupplevelse som måste ses av alla som liksom jag är to die for pampiga musikaler av det klassiska slaget. Alla skådespelare sjunger själva och lyckas hotta upp en ganska så tam berättelse om kärlek, människors lidande och att slåss för frihet. Har inte njutit så sedan jag såg Ewan McGregor och Nicole Kidman i Moulin Rouge. Av mig får filmen en solklar fyra av fem i betyg.

Den som har fått överlägset bäst kritik för sin sånginsats i filmen är väl Anne Hathaway (som för övrigt gör sin bästa prestation någonsin i rollen som Fantine) men för mig är det Amanda Seyfried som är den stora stjärnan. Än en gång hamnar hon lite i skymundan för de tyngre namnen som Anne Hathaway, Russell Crowe och Hugh Jackman (Amanda Seyfried var även den som enligt min mening glänste i Mamma Mia men då var det Meryl Streep som roffade åt sig allt beröm).


Vackra Amanda Seyfried.

Från Hollywood till Ystad. Nästa film att avverka var Wallander – den orolige mannen som dessvärre inte imponerade nämnvärt på mig. Wallanderserien med Krister Henriksson hör annars till mina favoriter men just den här filmen kändes ganska platt och aningen rörig, hade ett antal omotiverade scener på gränsen till pinsamma och lämnade alltför många frågor öppna när den var slut. Betyget landar på en tvåa av fem.

Mother & Child

Vill tipsa er om att se den här filmen, som efter första titten blev min absoluta favoritfilm genom tiderna, alla kategorier. Sedan jag såg den första gången har det inte gått en dag utan att jag tänkt på den.

Jag är vanligtvis inte så blödig när det gäller filmer och har svårt att bli riktigt berörd. Den här berörde mig på djupet genom att ta upp något så, kan tyckas, banalt som moderskapet. Hur en adoption påverkar de inblandade, modern och barnet, på olika sätt. ”Blodsbandet är viktigt, men det är tiden vi tillbringar tillsammans som betyder något” lyder det fina budskapet. Se den och var beredd på att fälla en och annan tår.

Movietime

Det är inte varje dag nuförtiden som vi ser på film. Men i helgen fick vi faktiskt sett hela tre stycken som jag varit sugen på ett tag.

Omdömena lyder som följande: Baksmällan 2 – en katastrofal besvikelse, Something borrowed – härligt förutsägbar och precis så romantisk och snyftig som jag begär av en film i romcom-genren, Source code – Något av det coolaste jag sett på länge, håller högt tempo men utan att innehålla en massa jobbiga effekter och så invecklad att det nästan blir irriterande. Men bra!

20111205-163903.jpg

Prinsessan och grodan

Som jag har längtat efter att få se en riktig Disney-film. Ta-da, där kom den! Jag hade höga förväntningar på Prinsessan och grodan och kan nu mycket förnöjt säga att den kan mäta sig i klass med storfavoriter som Skönheten och odjuret, Lejonkungen och Ringaren i Notre Dame. Pampig, spännande, töntig, clichéartad, sensmoralisk och en söt liten saga med lyckligt slut. Disney när det är som bäst!

Min dröm är att äga en samling med alla Disney-klassiker (inte Pixar) på blu-ray. Om den drömmen går i uppfyllelse får framtiden utvisa.

I say höfter, baby!

Jag har precis tränat mitt första Zumba-pass. För den som inte vet vad Zumba är så kan jag berätta att det är ett dansinspirerat träningspass som i huvudsak baseras på latinamerikanska tongångar och rytmer och kombinerar danssteg med effektiv förbränningsträning. Alltså något för mig, som tycker att step-up och body pump är alltför för strikt metodisk och seriös träning.

Zumba tillåter mig att skaka loss allt jag har och ingen bryr sig om jag snurrar åt vänster i stället för höger. Det handlar om glädje och att känna rytmen. Precis som i dans! Jag är positivt överraskad av detta första pass. Än en gång förvånades jag över att jag klarade av att hänga med hyfsat bra i rörelserna och även orkade ta ut svängarna en del, även om det fattas många repetitioner och mycket mer erfarenhet för att man ska kunna kalla mig expert på något sätt. Jag är trots allt inte riktigt så gammal och ringrostig som jag inbillar mig. För svettfaktorn är höööög, även om man kanske inte kan tro det. 

Det kan hända att jag får för mig att zumba loss vid fler än ett tillfälle i sommar, för så mycket gillade jag det. Jag ger det en fyra i betyg, och då är jag en träningsskeptiker av rang som har testat fler träningsformer än jag egentligen vill erkänna.

Julia

Man kan inte beskylla mig för att vara en TV-missbrukare men det händer faktiskt att jag fastnar för ett program och försöker att följa det. Med betoning på försöker. Jakten på Julia är ett sådant program. Alla Julia-kandidater är grymt duktiga men jag har faktiskt en speciell favorit och det är Frida. Hon har allt. Utstrålning, röst och skådespeleri. Förutom den lilla detaljen att hon inte riktigt ”gifter sig” med Måns. Han kommer att krympa och blekna något katastrofalt när hon ställer sig bredvid.


Bild: Svt.se

Motherhood


Bild: Allmoviephoto.com

Vi såg filmen Motherhood igår. Oavsett vad man förväntas förvänta sig av en amerikansk komedi som tar upp mammarollen och moderskapet som tema så hade jag sett fram emot att få asgarva så tårarna sprutade åtminstone några gånger men de scenerna dök aldrig upp. Jag blev ganska besviken på filmen i största allmänhet och mina förutfattade meningar om hur stereotyp den amerikanska synen på mamma- och papparollerna är har väl inte direkt ändrats, om man säger så. Pappans enda roll och ansvar är inte helt oväntat att se till att ekonomin går ihop medan mamman sköter hemmet, allt som har med barnen att göra, servar sin man och gör alla ärenden och inköp.

Dessutom blir jag aningen irriterad på tvåbarnsmamman i filmen som trots allt är ”hemmafru” hela dagarna samtidigt som familjen har barnomsorg. Hon hinner shoppa med sina väninnor och blogga flera gånger dagligen men det hon beklagar sig över är inte att hon aldrig hinner umgås med sina barn, utan att hon inte får någon chans att förverkliga sig själv.

Vi svenska mammor är nog ganska lyckligt lottade trots allt, vi klarar i de flesta fall av att både ha ett heltidsjobb och tid med våra familjer. Och vi tillåts tycka att hemsysslor får komma i andra hand. Även om det händer att vi också slänger ur oss ett par ord om att vi önskar oss mer jämställdhet i hemmet.

Och vi blir inte konfronterade av hysteriskt gapande tyrannosaurus-morsor som till alla pris vill få oss att känna oss misslyckade för att vi inte kör en Rolls Royce-barnvagn eller klär våra barn i Dolce & Gabbana-skor så fort vi lämnar hemmet. Oftast inte.