Bebisstatus: noll.

Helgen är nästan slut och bebis har inte gjort några som helst försök att ta sig ut. Jag har haft lite ont i magen och mått lite illa men så har det varit av och till hela veckan så jag har inga större förväntningar på att det skulle betyda något särskilt. Annars hade det varit ett toppenläge nu. Kim är fortfarande ledig och jag har laddat med sömn och kolhydrater, pepp-böckerna är utlästa, avslappningsövningarna repeterade och väskan står färdigpackad.

Jag är rastlös och vill så gärna planera vad jag ska göra nästa vecka men det kan jag inte och det stör mig! Har inte ro till att sitta ner och bara vänta. Har en hel hög med Ella-kläder som väntar på att gå till försäljning men jag vågar inte lägga ut några annonser nu, suck. Vågar inte heller köra bil längre, om det mot förmodan händer så händer det givetvis när jag är på väg någonstans och inte alls är upplagd för det.

Vi lever vårt liv i soffan, Ella ser på Emil och jag spelar Wordfeud i telefonen och börjar bli lite lätt uttråkad. Har aldrig känt mig mer förslappad i hela mitt liv, längtar så efter att få ta en promenad eller att få skaka loss på ett dansgolv.

Suck, suck, suck!

Knapphändiga förberedelser

Jag har nu gått in i vecka 38 vilket innebär att chansen att bebis bestämmer sig för att komma ut i vilken sekund som helst är exakt lika stor som risken att han/hon väljer att stanna inne i fyra veckor till.

Även om jag hoppas på det första så är jag nog fortfarande inte riktigt mentalt förberedd på att bli tvåbarnsmamma. BB-väskan är påbörjad men det ska i fler grejer innan innehållet är fullständigt. Babyskyddet och syskonvagnen står i förrådet respektive garaget och väntar på att rengöras och monteras. Spjälsängen står obäddad och är inte baby-anpassad än. Jag har knappt köpt några babykläder alls, bara två bodys och en overall i storlek 56 eftersom jag på senare tid har börjat inse att Ellas sommarkläder kanske inte funkar så bra nu när det är höst och betydligt kallare än när hon föddes. Blöjor i minisize är inte inhandlade. Jag lade in numret till förlossningen i min mobil så sent som igår. Varför ha bråttom, liksom?

Egentligen är det ju ingen anledning att ha panik. Allt som behöver göras hinner ju K fixa när jag ligger på BB. Grejen är att det här är så totalt olikt mig. Normalt planerar och förbereder allt in i minsta detalj för att jag är ett kontrollfreak som vill ligga steget före hela tiden. Men den här gången har jag bara struntat i allt för att det har tagit emot att planera. Jag vet inte varför. Kanske för att det hela tiden har känts overkligt och långt fram i tiden? Det konstigaste är att jag fortfarande inte känner någon brådska med något, kan verkligen inte få in i mitt huvud att det kan hända när som helst!

Igår hade jag regelbundna sammandragningar som även gjorde ont under en längre period men det enda jag kunde fokusera på var att jag inte hade tid att åka in eller kände mig utvilad nog för att föda barn inatt och att jag verkligen inte var sugen på att titta på fredagens Idol-final på BB! Döm om min lättnad när värkarna tillslut avtog.

Hurra för höstförkylningar

Två tredjedelar av oss är förkylda och den tredje tredjedelen (jag) börjar känna en viss strävhet i halsen. Visst, förkylningar går över och det finns värre katastrofer men roligare kan man förstås ha. Sämsta tänkbara just nu skulle ju vara om bebisen fick för sig att titta ut i förtid, för en gångs skull önskar jag att den håller sig inne en vecka till så att vi hinner friskna till allihop. Hittills har den i alla fall inte visat några tecken på att försöka ta sig ut. Dock har jag numera en konstant känsla av att hela bäckenet håller på att sprängas sönder, det känns precis som att sitta på en stor kokosnöt. Jag känner inte riktigt igen känslan men troligtivs beror den på att bebisen har fixerat sig eller håller på att göra det och inget annat.

I övrigt är jag lika gravid som vanligt. De nattliga toabesöken avlöser varandra, vilket innebär att jag inte längre får någon sammanhängande sömn på nätterna och på morgonen vaknar jag med ett ryck klockan sju och kan omöjligt somna om. Inte heller har jag förmåga att slappna av tillräckligt för att kunna ta en tupplur på dagtid. Hej vaknätter och konstant sömnbrist, jag tror att jag förstår vad kroppen försöker säga!

Olja mot bristningar – myt eller sanning?

När jag väntade Ella fick jag fullt med bristningar på magen. Trodde inte att det kunde bli så mycket värre men när jag tittar på min mage nu inser jag att det tydligen kunde det. Eller så är bristningarna bara mer framträdande för tillfället, för de är precis överallt och skarpare än någonsin.

Under min förra graviditet smörjde jag mig regelbundet, ofta flera gånger om dagen, med så kallad havandeskapsolja. Oljan sades motverka bristningar eller förhindra att fler bristningar uppkom om man redan hade hunnit få. Undrar egentligen hur mycket som är sanning (vetenskapligt bevisat) bakom det påfundet. På mig har den ju ingen större effekt i alla fall. Jag tror innerst inne att det mesta som har med bristningarna att göra är genetiskt och ingenting som man själv kan påverka. Det skulle liksom inte vara biologiskt möjligt att få mer än vad jag har! Jag känner många som aldrig använt en droppe olja och ändå inte fick en endaste liten bristning. Trots det kan jag inte låta bli att smörja frenetiskt, för TÄNK om det faktiskt KAN bli värre! I efterhand kan jag inte heller säga att jag inte försökte.

Egentligen stör jag mig inte så mycket på bristningarna, jag har betydligt mer ont av andra förändringar som sker med kroppen. Det jobbigaste med bristningarna är klådan som man får när huden sträcks ut. Den plågas jag av 24/7, river upp mig själv i sömnen på nätterna och det ser inte så himla trevligt ut. Men den ska strax vara borta och glömd (åtminstone ända fram tills nästa eventuella graviditet). För nu börjar jag faktiskt äntligen att se ljuset i tunneln!