Ack ljuva småbarnsliv

Dagen kunde ha börjat som en helt vanlig dag mitt i vardagen, om det nu inte vore för att den inte gjorde det. När jag stod i köket och städade undan efter frukosten kom Ella fram till mig och var förtvivlad. Efter att jag hade lyckats lugna ner henne några hekto fick jag ur henne vad det var frågan om. Hon hade hittat en pärla på golvet och inom några sekunder befann sig denna pärla djupt inne i hennes näsa. Hur den hade hamnat där finns det flera spekulationer om, hennes egen förklaring löd som följande: ”det var Kajsa”! Ett inte alldeles trovärdigt argument, men ett bra försök i alla fall. ;-)

Jag försökte att så gott jag kunde trösta och stötta Ella i hennes djupt svåra förtvivlan samtidigt som jag under rådgivning av Kim i telefonen använde mig av alla husmorsknep jag kunde komma på för att få ut pärlan: ta ut den med pincett, snyta ut den, blåsa ut den via munnen, försöka framkalla en nysning med hjälp av vitpeppar, men inget funkade. Så det fanns inga andra utvägar än att ringa vårdcentralen och be om hjälp. Som tur var fick vi komma dit på en gång och pärlan plockades lätt ut med en specialtång. Ella kände sig nog lite skamsen efteråt och jag har mycket svårt att tro att den här händelsen kommer att upprepas. Men man vet ju aldrig.

Ett komiskt inslag i det hela är att barnen tittade på Madicken samtidigt som det här hände. Inte avsnittet om när Lisabet pillade in en ärta i näsan men sammanhanget blir ganska tydligt ändå.

Småbarnslivet har för visso mycket kvar att lära mig, men hittills har jag i alla fall lärt mig att man hela tiden måste vara beredd på att bli överraskad.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>