Ack ljuva småbarnsliv

Dagen kunde ha börjat som en helt vanlig dag mitt i vardagen, om det nu inte vore för att den inte gjorde det. När jag stod i köket och städade undan efter frukosten kom Ella fram till mig och var förtvivlad. Efter att jag hade lyckats lugna ner henne några hekto fick jag ur henne vad det var frågan om. Hon hade hittat en pärla på golvet och inom några sekunder befann sig denna pärla djupt inne i hennes näsa. Hur den hade hamnat där finns det flera spekulationer om, hennes egen förklaring löd som följande: ”det var Kajsa”! Ett inte alldeles trovärdigt argument, men ett bra försök i alla fall. ;-)

Jag försökte att så gott jag kunde trösta och stötta Ella i hennes djupt svåra förtvivlan samtidigt som jag under rådgivning av Kim i telefonen använde mig av alla husmorsknep jag kunde komma på för att få ut pärlan: ta ut den med pincett, snyta ut den, blåsa ut den via munnen, försöka framkalla en nysning med hjälp av vitpeppar, men inget funkade. Så det fanns inga andra utvägar än att ringa vårdcentralen och be om hjälp. Som tur var fick vi komma dit på en gång och pärlan plockades lätt ut med en specialtång. Ella kände sig nog lite skamsen efteråt och jag har mycket svårt att tro att den här händelsen kommer att upprepas. Men man vet ju aldrig.

Ett komiskt inslag i det hela är att barnen tittade på Madicken samtidigt som det här hände. Inte avsnittet om när Lisabet pillade in en ärta i näsan men sammanhanget blir ganska tydligt ändå.

Småbarnslivet har för visso mycket kvar att lära mig, men hittills har jag i alla fall lärt mig att man hela tiden måste vara beredd på att bli överraskad.

Min tattoo

För ett tag sedan tatuerade jag in barnens namn på min vänstra handled. Valet av motiv kändes självklart, placeringen lika så. Jag ville ha ett stilrent och enkelt motiv på ett diskret ställe, men ändå så pass synligt att jag själv kan se och bli påmind om den varje dag.

Att jag skulle tatuera mig kom kanske som en överraskning för många, inte minst för mig själv. Visserligen har jag velat ha en tatuering på handleden ända sedan en vän till mig skaffade en för ganska många år sedan när det började bli populärt att tatuera sig just där, men det har fått stanna vid en fantasi.

Impulsivitet och äventyrlighet hör ju inte till min personlighet, snarare funderar jag tills jag blir tokig och vänder in och ut på saker i all oändlighet innan jag fattar ett beslut. Jag har helt enkelt aldrig vågat ta steget till att förändra något i mitt utseende som jag aldrig kan ångra. Jag har alltid uppfattat mig själv som en person som inte tatuerar eller piercar sig. Jag gör inga drastiska förändringar vad gäller mitt utseende, färgar knappt ens håret för att jag inte vet om jag kommer att ångra mig sedan, använder nästan aldrig smycken eller nagellack och går aldrig till frisören eller en skönhetssalong eftersom jag inte vill kasta bort pengar på att göra en behandling som bara gynnar mitt utseende och inte min hälsa. När en nära vän som är 30 plus och likasinnad som jag nyligen tatuerade sig utan förvarning fick det mig att vakna upp. Varför skulle inte jag kunna göra det om det är det jag vill? Den enda som kan hindra mig ifrån det är ju jag själv!

Två veckor senare satt mina barns namn på handleden. Så man kan säga att jag funderade i en evighet men bestämde mig på ett ögonblick. :-) Jag har inte ångrat mig för en hundradels sekund. Alla som jag har visat den för har varit övervägande positiva. I början oroade jag mig för att andra skulle tycka att det var pubertalt och anta att jag hade en ålderskris, men vet ni vad? SO WHAT! Varför ska man alltid haka upp sig på vad alla andra kommer att tycka och tänka? Det spelar ju inte mig någon roll, jag är nöjd och stolt över vad jag har gjort och står för det till 100%. Fördomar om vem som tatuerar sig eller inte kommer det alltid att finnas och om jag är någon som andra haft fördomar om så är jag bara glad över att kunna bevisa motsatsen. Framför allt är jag glad över att jag vågade bevisa att fördomen som jag hade om mig själv inte stämde.

Inte exakt som jag ville men ok ändå.

20140309-000151.jpg

Sanna Nielsen vann Melodifestivalen. Med bara två ynka poäng slog hon tvåan Ace Wilder (för övrigt den som fick min röst när det stod mellan de två mest segertippade). Mina förhandsfavoriter Ellen Benediktson och Oscar Zia slutade sjua respektive åtta. Så kan det gå!

Jag är inte alltför förvånad, inte särskilt besviken heller. Det är väl som de säger, att det är Sannas tur i år. Hon har alltid varit en sådan artist som jag varken älskar eller hatar. Hon är bara… helt ok. Jag har svårt att få bort dansbandsstämpeln från henne, men har alltid tyckt att hon är en tillräckligt säker och professionell artist för att kunna göra bra ifrån sig i Eurovision. Och nu är det upp till bevis. Tiden fram till Eurovision får gärna gå fort!