Kräksjuka mitt i sommaren? Jamen varför inte!

Planen för den här helgen var att jobba och gå på bröllop däremellan, men liksom det mesta som jag planerar nuförtiden blev det inte alls så. Ni som inte besitter samma okänslighet för kroppsvätskor som vi vårdpersonal gör kan sluta läsa här. När jag gick till sängs vid 23-tiden på fredagkvällen tyckte jag att det kändes lite konstigt i magen men valde att strunta i det och prioriterade i stället att försöka få lite sömn. Vid ett låg jag fortfarande vaken och kämpade in i det sista att hålla tillbaka kräkreflexerna och försökte intala mig att jag bara inbillade mig, jag KUNDE bara inte bli magsjuk nu, det var min jobbhelg och det var redan otillräckligt med personal. Tillslut gick det inte mer och när klockan var runt fem på lördag morgon stupade jag utmattad i säng efter ett antal omgångar med huvudet i toaletten. Nu känner jag mig bara svag och slö, har inte haft några fler symtom och har tänkt att jobba i morgon som planerat. Jag har haft världens mest dåliga samvete och kan inte sluta älta att någon annan var tvungen att jobba dubbelt i helgen på grund av mig. Denna jädrans sjuksköterskelojaliteten alltså! Den är alltid det värsta med alltihop. Att man inte ens kan få tillåta sig själv att vara sjuk i lugn och ro.

Vet inte riktigt vad som har hänt med mig. Fram tills för två år sedan hade jag knappt varit magsjuk i hela mitt liv. Sedan hände något, och nuförtiden åker jag på minsta lilla virus av bara blotta tanken på att det existerar. Jag minns att jag brukade skryta om min fullkomliga immunitet mot vinterkräksjukan förr, men nu verkar det som att någon vill straffa mig för det! ;-)

Hur som helst, magsjuka går över och det finns många som har det värre, men man är ju inte mer än människa med rätt att gnälla en aning. Men nu är det slutältat och bara att acceptera att shit happens. Och dags att ta nya tag!

Vill ha!

Åh, jag är så i valet och kvalet. Ska jag ha ett par Docs i höst eller inte? De har varit i ropet ett bra tag nu och jag har grubblat sedan i våras. De är ju så snygga. Bekväma. Stilrena. Matchar till såväl finklänning som jeans. Dyyyyyra. Och just det, snygga!

Jag hade så gärna velat ha ett par, tror att det var grunge-året 1995 då alla gick i rutiga, formlösa flanellskjortor och manchesterbrallor, randiga tröjor, piecemärken i läderband och over knees i nylon. Men jag fick aldrig några Dr Martens. Mamma tyckte nog att de var lite väl dyra. Och jag kan inte annat än att hålla med henne, en 13-åring ska inte gå omkring i kängor som kostar dryga tusenlappen. Men förtjänar jag då inte en fet revansch nu såhär 18 år senare? ;-)