Flasktips, någon?

Jag vill inte klaga! Absolut inte. Vår bebis är perfekt på alla sätt och vis, alltid nöjd, glad, samarbetsvillig och lätt att att ha att göra med. Men! Det vore ju skönt att som mamma någon gång få vara borta längre än två timmar utan att behöva ha en klump i magen och dåligt samvete. Ella är inte dum, hon förstår precis när den levande mjölkmaskinen inte finns inom en minuts räckhåll och då duger inte någonting, inte pappa och absolut inte nappflaskan! Oberoende av om hon är hungrig eller inte. Det är precis som med godisberoende. Det går bra att låta bli skålen när den står på bordet framför en men när den inte gör det, affären är stängd och inget godis finns undangömt i skafferiet – då kommer suget. Vi har provat det mesta i flaskväg men det slutar så gott som alltid med skrik, panik, mjölk i hela soffan och en ännu tommare mage eftersom hon ofta passar på att kräkas upp sitt befintliga maginnehåll. Inte en droppe duger.

Hur gör man när bebisen vägrar ta flaska? Alla säger att vi måste ha tålamod och låta henne vänja sig i lugn och ro. Men hur ofta, hur länge? När vet man att det är läge att sluta försöka? Jag har alltid sagt att jag inte vill ha ett mammigt barn, förespråkat pappans roll i bästa svenneanda (Anna Anka-metoden ska utrotas) och framhållit att pappa är den nya mamman. Men hur tänkte jag när jag trodde att det skulle gå att kombinera med helamning? När Ella är på det humöret är det bara mamma som duger. Amningens baksida!

Fem shopaholics på Överby

Det kan bara sluta på ett sätt: Mer kläder i garderoben och mindre pengar i plånboken.

Jeans och skjorta till far (som för övrigt har en viss dragning till rutiga klädesplagg).

Myskofta till mor och Hello Kitty-snickisar till dotter.

Jag, Kim och Ella fick shoppingsällskap av Johanna och Fredrik. Ett hett tips: Åk inte och shoppa på ett köpcentrum som har kvällsöppet och förvänta dig att du ska få göra det i fred. Värre än dagen före julafton! Har folk inte hört talas om influensan?